''Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utabn att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder ''

Då jag läser det här bibelordet tänker jag på min pappa, eller rättare sagt alla pappor på jorden som har ett barn som dem älskar så sjukt mycket. Sedan formas min tanke till en fråga:
Hur många pappor här på jorden hade offrat sitt älskade barn till att dö för alla andra människors skull?

För det var ju så Gud gjorde. Han offrade sin älskade och till och med ende son till att dö för oss människors synder och fel, för att han älskade också oss så otroligt mycket.

Jag tror inte att det finns en ända pappa här på jorden som hade gjort det även om dem älskade sin omgivning. Kärleken till deras barn hade varit mycket större. 

I en annan översättning står det till och med att Gud sände sin ende son till vår onda  värld. Tänk så mycket Gud måste älska oss då! Jag fylls av en sådan glädje och tacksamhet då jag tänker på det.

Det handlar inte om att vi har älskat Gud så mycket först att han sen började älska oss. NEJ! Det var Gud som älskade oss först. Vi var ju till och med syndiga människor då, men ändå steg han ner och han räddade oss!

Ja, för det var ju exakt det han gjorde. För det står ju ''... som försoningsoffer för våra synder'' Han har räddat oss och gjort oss fri. Vi behöver inte längre leva i synden. Han förlåter alla synder. Små som stora!

Jag tänker på rövaren som hängde på korset och hade gjort en massa fel. Men Jesus fölåter honom och säger '' redan idag ska du vara emd mig i himelriket '', jag tänker på den förlorade sonen som slösade bort alla sina pengar på horor och sprit, men ändå förlåter fadern (det är ju en bild på Gud) och jag tänker på min själv. Jag tänker på alla gånger som jag har gjort fel och blivit förlåten av pappa Gud. Han har gjort mig fri! Han har gjort oss fri! Vi behöver inte leva i synden! Tack Jesus för det!


/ E.J